Det tog mig ungefär hela dagen att återhämta mig från morgonen. Huvudvärken satt i, så jag gick rätt tidigt och tänkte att jag skulle hämta killarna så att vi kunde åka hem och ha lite tid för varandra, en lite gladare samvaro än i morse. Jag märkte dock att båda killarna inte var på ett alldeles för gott humör och det gällde ju även mig fortfarande. Bäddat för trubbel. Mycket riktigt; det började redan i dörren på väg ut från N:s skola. Det var nåt om att nån av dem skulle öppna dörren och inte den andre och knuff och puff och skrik. Sedan hann vi nätt och jämt ut på Timmermansgatan så brakade h-tet lös. Fråga mig inte vad som hände, det hinner man typ aldrig registrera. Men innan jag vet ordet av så slåss de, nu pratar jag slagsmål, på RIKTIGT. Jorå, grabbhalvorna, fem och sju år använde -hör här - knytnävarna!! Jag fick slita isär dem tre, fyra, fem gånger. Till saken hör att jag hade med påsarna med skidkläderna hem från jobbet plus ytterligare två påsar med en massa krafs från jobbet (matlådor, frukt, ni vet) som jag samtidigt skulle försöka hålla i. Vilket inte gick såklart utan de ramlade i gatan också. Ungarna skrek så folk vände sig om och även jag var så att säga högröstad (underdrift). Folk stirrade och jag tänkte att snart kommer polisen och kollar upp denna suspekta mamma med högrött svettigt ansikte, gråtande, skrikande barn och flygande påsar.
Men det lade sig. När de märkte att jag höll på att gå i atomer så lugnade de sig faktiskt och vi gick ner mot T-banan. När jag skulle flytta över en av kassarna till den andra handen kände jag att det kom nåt kladd på handen. Tryggt förvissad om att inget kunde bli värre luktade jag på handen. Hade jag fått på mig banan eller nåt liknande? Nejmen...DEN lukten kände jag igen (kände mig som Ove Sundberg). Jamen, SÅKLART var det hundbajs!!! Jaa! Som grädden på moset. Lyckades trassla upp en servett från väskan, men jäklar vad den vanliga kvarten kändes låååång innan jag fick komma hem och tvätta av mig och använda halva flaskan med desinfektionsmedel.
Nu är det lugn och ro. Killarna kollar på TV. Jag sitter i köket en stund. Och jag ska inte slappna av och tänka att den hemska dagen är över...Inte förrän den faktiskt är det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar