Helgen är över. Mina underbara föräldrar har varit här. Lördagen regnade bort, men i dag har det varit ok.
Har nyss pratat med en god vän som jag inte hört av på länge. Vi konstaterade att även fast det nästan passerat år sedan vi talades vid sist så känns det som om det var förra veckan. Lite kanske vi kan tacka fejjan för det också, vi har ju lite koll på varann där. Hoppas på att få träffa henne nåt i höst.
I övrigt funderar jag på livets toppar och dalar. På rosor och törnen, på hur allt kan förändras på ett ögonblick.
Det kan vara ett telefonsamtal som handlar om en bilolycka, en trisslott med tre likadana belopp (eller ännu hellre, tre k l ö v e r!), ett besked från sin läkare, ett graviditetstest eller ett sms som det aldrig var meningen att man skulle se...
Om hur saker som ter sig små och obetydliga för en kan vara livsomtumlande för en annan. Insikter som plötsligt dimper ner, med kraft som slår andan ur en. Får en att tänka tankar som man skulle gjort vad som helst för att slippa.
Livet är bräckligt, som det brukar heta. Det behövs inte mycket för att sätta det ur gungning. Från en idyllisk, nästintill problemfri vardag till total kaos och tumult.
I bland kan man önska att man aldrig fått veta, om det nu skulle innebära att ens vardag kunde få fortgå utan komplikationer. Men livet är inte så enkelt,. Med jämna mellanrum behöver vi påminnnas om hur dödliga och sårbara vi är. För att uppskatta livet än mer? Jag vet inte.
Man kan då och då önska att man kunnat få vissa saker ogjorda. Resa tillbaka, sudda ut, göra om, göra rätt. Men det skulle leda till helt nya konsekvenser. På gott eller ont? (Filmen "The butterfly effect" illustrerar ganska så väl vad jag menar...)
Nej, slutfunderat för ikväll. Livet ÄR en resa som går ner i djupa dalar och upp i höga berg. Om man färdades på en rak linje från födsel till död, skulle man ha förmågan att uppskatta saker och händelser då?
Och med det önskar jag godnatt.
