Kärlek

I många, många år under min uppväxt ägnade jag en väldigt stor del av min fritid åt att, liggandes under skrivbordet med vår labrador bredvid, läsa kioskromaner. Harlequin och  Stjärnserien var mina favoriter. Viktigt var att det skulle vara historisk romantik. Gärna utspela sig på 1500-tal, 1600-tal eller 1700-tal, spelade ingen roll, men det skulle inte vara nutid.  Jude Deveraux, den bästa inom historiska kioskromaner, var (är ) en stor favorit bland pocketromanernas författarinnor (för det var alltid en hon).

Romanerna var alltid uppbyggda på det viset att kvinnan och mannen i början hatade varandra. Sedermera drogs de alltid ofrånkomligen till varandra och från mitten av boken och framåt kunde de inte förneka den stora kärleken längre, det var DE två, en villkorslös kärlek som inte liknade någon annan. Därefter skedde alltid ett missförstånd av något slag som ledde till att de tu slets ifrån varandra på ett mer eller mindre bryskt sätt. För att i slutet återigen mötas och åter upppleva den totala lyckan. För evigt.

I böckerna var HAN alltid dröm-mannen. Den mörka (både utvändigt och invändigt), starka, maskulina, men framför allt perfekta MANNEN. Han som ställde till det så att inga killar i verkligheten dög,  de med sina mänskliga brister och fel. De var inte perfekta alls. Inte såsom HAN, i böckerna. Känslan som jag kunde uppleva när jag var uppslukad i bokens värld innfann sig aldrig med någon kille i verkligheten. Å, så många timmar jag ägnade åt att dagdrömma mig till en värld som liknade romanens. Besvikelse, besvikelse, besvikelse, var gång jag träffade en ny kille och allt bara föll pladask till marken efter ett tag när jag insåg att han inte var i närheten av  den mystiske, ouppnåelige MANNEN.

Åren gick och så småningom började jag ju haja att denne man inte existerar. Inte över huvudtaget. MANNEN i böckerna var ju en mix av tusentals mäns bästa (?) egenskaper. Och hjältefiguren, drömmannen, tog allt mindre plats allt eftersom tiden passerade. Det fattar ju vem som helst att man inte kan ställa så orealistiska krav på den man ska dela livet med. Jaha. Det var dags att fejsa verkligheten, att gilla läget. Det var ju inte så tokigt det heller. Även om jag ofta känt att jag saknat nåt mer.

Men så hände det. Mitt i mitt normala, vardagstrista jag-accepterar-att-det-är-så-här-det-kommer-att-vara-liv så bara hände det.  Han fanns! HAN dök upp  i mitt liv och han var på riktigt. MANNEN i mitt liv, hans som fyllde alla tomrum bara med sin närvaro. Min tonårssromantiska drömskapelse, min själsfrände. Och plötsligt finns det ingenting jag saknar längre. Jag ÄR kvinnan i romanen! Efter två år tillsammans med honom kan jag inte vara säkrare.