Det går SÅ upp och ner. Och det går SÅ snabbt mellan växlingarna, så oerhört snabbt. Det tär SÅ enormt på energin och det känns som att tröttheten är ett konstant tillstånd. Från kramar till slagsmål. Rejäla slagsmål. Med knytnävar, sparkar och slag med saker. Och det är så svårt att, bara för att man är vuxen, vara den som ska styra upp situationen och agera förnuftigt när man ibland bara vill skrika som ett barn själv, slå i dörrar och ligga ner på golvet och sparka med benen. Om vi föräldrar tycker att det är jobbigt, hur ska det då inte vara för barnet som alltid väcker vrede och irritation? Som inte kan behärska sina impulser och inte förrän efteråt förstår vad som just hände, någon sekund för sent.
Hur är det inte för syskonet som alltid hamnar i skymundan? Som aldrig kommer i närheten av att få den uppmärksamhet och det tålamod som det förtjänar. Som, om inte situationen vore som den är, hade levt ett helt annat liv. Som han, tack och lov (eller sorgligt nog?) inte vet någonting om.
Som tur är så finns det såklart även en massa ljusa stunder att luta sig emot, som ändå bidrar till att man orkar. Kroppen och hjärnan är ändå rätt fantastiska fenomen, man anpassar sig till nuet och det finns liksom inget annat. Man tar sig igenom det på nåt vis. Men i efterhand brukar jag ofta fråga mig själv hur fasiken man fixade det. Tur att människan är en överlevare!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar