Många fnyser åt att en del tycks samla på så många vänner som möjligt på facebook bara framstå som cool och populär. En del har som regel att inte adda personer som man inte är vän med "på riktigt". Fair enough.
För mig är det tvärtom -de vänner jag är vän med "på riktigt" är ju de som jag har både mailadresser och telefonnummer till. Dem kan jag höra av mig till när som helst och vice versa. Annat är det med de personer som jag inte sett på åratal och som jag inte ens visste att jag glömt bort. Jag har många vänner på FB som jag inte pratat med på hundra år och som jag troligast heller inte kommer att träffa någonsin, kanske inte ens se IRL. Inte desto mindre känns det värdefullt och kul att få lägga till den människan i sin vänlista, som en påminnelse om ett tidigare liv som aldrig kommer tillbaka. Jag är en ganska sentimental person. Jag VILL inte glömma bort alla människor jag träffat, som jag umgåtts med, inte ens de som jag kanske bara hejade på under gymnasietiden. Det handlar inte det minsta om att visa upp för andra hur många vänner man har som om det skulle mäta hur lyckad man är. Jag har ca 320-325 vänner på FB. Det säger väl sig självt att jag omöjligen kan vara "vän-på-riktigt" med alla dem?
HA! Jag som inte ens har tid att umgås med mina närmaste, jag som aldrig går ut eller knappt orkar ringa. Men alla dessa människor som har kommit och gått, de är en del av mitt förflutna. Och för varje år som går bleknar det förflutna. Och jag vill komma ihåg. Så gott det går. Och där är facebook ett bra hjälpmedel för ändamålet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar