Denna gången besökte han en stam inne Amazonas djungel. Dessa människor livnärde sig bland annat på apor. Man dödade dessa med nåt gift i blåsrör och den här mannen fick följa med ut på apjakt. Spindelapor stod på menyn och dessa fann man uppe i träden efter en rejäl tur i djungelns snår. De luttrade jägarna från stammen blåste tyst i sina rör och duns efter duns hördes i marken när aporna hade träffats och föll ner. Även den brittiske mannen fick prova att skjuta, fast han lyckades inte döda någon. Jag tror de fick ihop 11 apor totalt. Dessa drog man i armarna hem till hyddorna i byn. Fine so far.
Dessvärre hade flera av aporna små, små söta ap-ungar som förtvivlat och skräckslaget, skrikande höll sig fast på sina mammors ryggar när jägarna bryskt släpade dessa genom djungeln. Det bekom inte alls jägarna som var helnöjda med att ha hittat mat till hela stammen för flera dagar! Den brittiske mannen lät dock ana att han var ganska berörd av det hela. Väl på plats i byn tog kvinnorna över. De små apungarna fick skrikande titta på när man flådde och tillredde mammorna. Apungarna adopterades, som man sa. De som inte var alltför små (dessa dödades, hoppas jag, det framgick ej klart, på plats vid den döda mamman i djungeln) . Antagligen för att så småningom också mätta stammens folk.
Jag emotsätter mig inte jakt på apor. Jag emotsätter mig inte ens jakt på apor som har små bebisar, bara man humant ser till att döda ungarna snabbt som attan så att de slipper se sina mödrar bli totalt slaktade. Men att inte känna ens det minsta medlidande med ungarna, det kan jag inte förstå...(Men så kan jag inte ens döda en myra heller.)
Jag försöker förstå. Jag försöker förstå att här finns enorma kulturskillnader och också okunskap såklart. Men jag vill ju tro att det finns en grundläggande känsla i oss alla som vädjar till våra föräldrainstinkter, oavsett vilken kultur vi lever i. Ja, man flår hundar i Asien, man plågar djur i alla möjliga kulturer (även här), herregud, i Spanien, ett civiliserat land land som är med i Europeiska Unionen (vi snackar inte halvnakna människor med ben i näsan och stampat jordgolv), är det fortfarande tillåtet med tjurrusning och tjurfäktning. WTF??!!
Och den ena tanken leder ju in på den andra. Hur många barn har i krig inte fått se dina föräldrar bli plågade, lemlästade? Våldtagna? Som själva blivit våldtagna, torterade.
Kl är 21.22 en lördagkväll. Barnen sover och jag borde egentligen ha suttit och tittat på det hypade "Så mycket bättre". Men så börjar sån´t här att mala. Och mala. Och jag inser att varje timme, varje minut, varje SEKUND, är det någon på jorden som far extremt illa. Människor, djur. Barn som plågas, som låses in i burar i åratal!!! Vad är det med människor?? Och det här är ju bara en bråkdel, det här är ju det som RÅKAR komma fram. Allt det andra då? Som pågår i det tysta, världen över, sekund efter sekund, timme efter timme, månad efter månad, år efter år...För alltid!!!
Och så kommer morgonen. Man brygger kaffe, surfar runt på DN:s hemsida. Kanske kollar in nån modeblogg. Ångesten är över för denna gång, dags att ta itu med sina egna triviala bekymmer. Som att hushållspapperet är slut. Hur jobbigt är inte det?? (Dööhhh)
Nej, fy fan vad livet kan vara grymt för många. Alldeles för många. Och fan vad bra jag har det!! Och mina barn!! Här nojar man ibland för att man inte är en perfekt förälder, för att de får liiite för mycket socker, för att man är liiite för inkonsekvent och för att deras föräldrar inte bor ihop (hade nog nojat mer för deras välmående om vi hade gjort det, i och för sig..) och för att de faktiskt aldrig varit utomlands. De växer trots allt upp under de allra bästa förutsättningar. Egentligen.
Over and out.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar