Soffhäng

Jaha ja. En dag till i soffan verkar det bli. Ingen feber längre, men en mastodonthuvudvärk som varken Alvedon eller Treo biter på. Att jag missade gårdagen på jobbet känns inte så farligt, torsdagar består mest av möten, möten och möten (förutom att vi i går bjöds på sektionsfrulle!) men i dag hade jag behövt lägga in högsta växeln och få en massa gjort. Nåväl, sånt är livet. Och är jag bättre imorgon ska jag in och jobba några timmar, behöver jobba in lite flex. Lördagar brukar vara väldigt produktiva i och med avsaknaden av telefonsamtal, korridorsnack, fikaraster osv.

Solen skiner just nu, det ska tydligen bli bra väder i helgen. Jag är så otroligt tacksam över den höst (sommar?!) vi haft hittills så jag ska försöka att inte klaga vilket väder som än behagar dyka upp. Hösten är ju inte bara krispig luft, sköna stickade tröjor eller vackra höstlöv, den brukar ju också innebära en massa nya säsongsstarter på TV. Just nu ser jag fram emot tredje säsongen av Homeland. True Blood säsong 6 är redan avklarad och nu får man vänta i en evighet innan sista säsongen kommer att visas.

Å så lite perspektivtänk. Vad är väl huvudvärk och feber mot att vara föräldrarna till den lilla fem månader gamla flickan som klämdes till döds på ett rullband på en flygplats i Spanien? Mamman hade ställt ifrån sig babyn på ett stillastående rullband, som sedan hade startat. Kan man som förälder leva ett normalt liv efter något sådant? Tanken är outhärdlig. Hur ogenomtänkt och idiotiskt det än må ha varit att placera babyn där så går mina tankar till de stackars föräldrarna i dag.