Jag längtar efter mina fina vänner. Nu har det gått alldeles för lång tid sen vi sågs. Och framför allt så fortsätter tiden bara att rusa på, utan pardon, i 190.
Saknar gamla tider ibland. Då, när man bara hängde, flera dagar i veckan. Om det blev för sent slaggade man över. Åt pasta med ost och kerre. Helgerna var tomma blad som kunde fyllas på allt eftersom förslagen droppade in. Alltid umgickas man med någon. Långfikade, promenerade. Festade och var bakis ihop. Satt illamående med huvuddunk och försökte komma på hur fasen man skulle ta sig igenom dagen och piggna på sig tills det var dags för nästa fest. Lånade kläder av varandra, fixade håret på varandra. Pratade, pratade, pratade. Grät tillsammans, skrattade tillsammans. ( Jäklar vad kul vi kunde ha!). Tröstade varandra igenom hjärtesorger, peppade när någon var kär, alla ställde upp i vått och torrt.
Glorifierar jag de svunna tiderna eller var det så här? Ja, faktiskt. Så länge man var med sina vänner var allt så mycket enklare. Tryggt. Vi var som en stor familj. Och det coolaste är att vi fasiken är samma gäng i dag (plus minus några stycken då)! Men i dag har vi inte all den där tiden som man då trodde att vi skulle ha forever. Det gör lite ont. Att det aldrig mer kommer att vara så som det var. Någonsin. På både gott och ont, såklart.
Men jag saknar er, mina fina vänner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar